Jag kom på att jag inget förtäljt om mitt nya boendetillstånd. Så nu ska jag göra det, för det är värt att talas om.
Jag och S-T har bott tillsammans nu i snart hela två veckor. Och vi börjar få in våra rutiner. Jag tycker om rutiner.
Tänk så skönt, att inte behöva vara ensam. Att kunna säga nähdään kotona när vi säger hejdå. Att inte vara ensam när man muka ska förstå hur ett modem funkar. Att ha nån där när grannen petar in konstiga lappar.
Att fråga hur nåns dag har gått, att ha nån som orkar höra på om min. Att ha nån som inte blir sur, utan skrattar, när jag rullar på mjuka mattan och ojar mig över att alla bara bryr sig om sig själva, ingen bryr sig om mig.
Nu allmänbildar hon sig, ser på en dokumentär om Guantanamo.
T
a
c
k
Tack, tack, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar