Jag packar ihop mina saker. Överväger noga vilka grejer som ska med till nästa ställe och vad som ska lämnas kvar i Helsingfors. Puffar till soffkuddarna så att mina sömnavtryck försvinner och suddar därmed ut de sista spåren av min närvaro. Nästa sovplats väntar.
Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.
Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.
Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.
Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.
Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.
För även nomader behöver känna sig hemma ibland.
Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.
Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.
Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.
Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.
Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.
För även nomader behöver känna sig hemma ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar