Högstadiet och tillbaka

Jag var på högstadiets klassträff i Vörå förra helgen. Det är tio år sedan jag gick i nian. Det är helt absurdt hur nervös jag var före träffen, jättekonstigt eftersom jag mest av allt egentligen var nyfiken. Det måste vara nån sorts transporterad nervositet, alltså en nervositet som infann sig varje dag i högstadiet (ska jag våga gå genom elevutrymmet? Tänk om jag glömt stänga gylfen eller har vessapapper på skorna?) och som nu på nåt sätt transporterades tillbaka till min kropp inför att jag skulle träffa de här människorna.

Men jag hade sån tur när jag kom dit. Just när jag tagit av mig kappan och kände enormt motstånd för att gå in i restaurangen kom Fredrik in genom ytterdörren. Min Fredrik, mitt ex, min vän. Jag blev lugn. Och sen bara rullade det på. Trevliga människor avlöste varandra. Tänk att alla blivit så trevliga, så intressanta. Så skönt att få uppdatera bilden vi har av varandra. Det är inte schyst att i evigheter koppla till bilder av hormonstinna tonåringar när man hör någon högstadiemänniskas namn. Vi har gått vidare.

Hade det inte varit för att jag behövde köra hem medan jag ännu var vaken skulle jag ha kunnat stanna så mycket längre, och bara prata med folk. För det verkade verkligen som att det blivit folk av oss.

Jag älskar den här bilden som Cessi* knäppte. Ett hav av rutiga skjortor, en kulturtant (jag), en småbarnsmamma (min fina Jenny), en kärnkraftsfysiker (Magnus) och en it-ingenjör med själ och hjärta (Fredrik). Jag hade det så bra med mina gamla homies, satt bara och myste.


*Hon har föresten en jättebra blogg om etisk hästhantering.